Läst: 179 år av ensamhet – Tio röster från en manlig bastion, red. Jenny Lantz & Linda Portnoff

Efter tjugofem år som kvinna i en mansdominerad bransch – den sk. IT-branschen – har jag inte bara lärt mig var mina gränser går utan också vad priset blir när jag inte är lyhörd för min egen magkänsla.

Redan någon gång i mitten av 90-talet tittade jag på mig själv och vem jag var och bestämde mig för att a) inte kompromissa med det som är viktigt för mig – jag vill kunna se mig själv i spegeln både på morgonen och på kvällen – och b) att alltid dela äran med de andra som deltagit i  eller haft påverkan på arbetet.

Att leva efter det har inte alltid varit lätt och såhär långt kan jag väl ärligt säga att jag fortfarande misslyckas ibland. Vi är alla människor och vi har alla dåliga dagar, fattar alla ibland mindre bra beslut. Som senior har jag alltid sett det som en del av min uppgift att hjälpa mer juniora kollegor att känna att de har rätt att ha det utrymmet – att ha en “bad hair day” utan att världen rasar samman (även om jag själv alltid får ångest när saker inte blev som jag hade tänkt).

Jag har också försökt förmedla en strategi som egentligen var ett råd som jag plockat från en tidningsintervju med någon kvinna i ledande ställning, för så många år sedan att jag tyvärr inte minns vem hon var. Hon underströk att som kvinna fick man ALDRIG NÅGONSIN använda uttrycket “jag känner…”. Män kunde använda det utan urskiljning men som kvinna placerade det en i någon slags subjektivt känsloträsk där man inte behövde tas på allvar.

Insikten hon förmedlade var att män får känna hur mycket de vill, deras känslor är nämligen objektiva och därmed normativa, medan kvinnor som “känner” ses som om de är rov för hormonsvängningar och vad vet jag – kristallers inverkan, eller något.

För mig var strategin framgångsrik. För faktum är att “jag känner” egentligen används för att uttrycka det jag istället har valt att säga, nämligen “min erfarenhet är…”. “Min erfarenhet” väger enormt mycket tyngre än “jag känner”, och som kvinna behöver man all hjälp man kan få när man ska förmå andra att ta en på allvar. För trots “min erfarenhet” så väger jag som kvinna lätt mot munlädersmorda självbespeglande yngre män som utan att tveka och utan att ge kredd till någon annan än sig själv och sitt posse kidnappar min (och andra kvinnors – män ges alltid källhänvisning) kunskap, min under hårt arbete systematiserade erfarenhet, mina angreppssätt på problemet, och gör den till sin.

Antologin 179 år av ensamhet – Tio röster från en manlig bastion sätter ljuset på detta fenomen. Det är en samling på tio texter skrivna av tio kvinnor som alla har det gemensamt att de har bedrivit forskning inom ramen för Handelshögskolans verksamhet.

Handelshögskolan är allmänt känd, i alla fall i mina kretsar, som ett ställe där redan privilegierade män alltid har företräde. Därför föreställde jag mig att det som kvinnorna som kommer till tals i boken skulle berätta om skulle vara som en slags skräckhistorier. Visst kan man inte undgå de misogyna strukturerna men jag kände nog att jag både har bra kvinnligt nätverk och fungerande egna strategier. Och det kanske jag har. Mina har i alla fall, för mig, fungerat bättre än somliga av de strategier kvinnorna i boken berättar om har fungerat för dem, medan andra har varit till förvillelse lika. För liksom många av kvinnorna i boken är jag ofta den enda kvinnan i rummet och jag analyserar så gott som alltid maktfördelning/makttilldelning och spelet som sker i en grupp innan jag väljer strategi. Det är liksom bäst så – jag kan aldrig förutsätta att de jag träffar faktiskt respekterar mig och den kompetens jag står för och behöver därför veta hur jag ska gå tillväga för att få gehör. Om det ens är möjligt.

179 år av ensamhet visar med all tydlighet något som jag visserligen redan visste, nämligen att dessa mina erfarenheter inte är unika utan är en del av en struktur. Alla kvinnor behöver alltid tänka efter extra, alla kvinnor behöver vara extra hårdhudade. Sverige är ett samhälle där mannen ses som norm och där mannen har företräde, av tradition. Kommer många kvinnor in i en sektor sänks automatiskt sektorns status, i omvärldens ögon.

Jag hade hoppats att sånt som beskrivs i boken, exempelvis synen att som kvinna kan man alltid välja att bli försörjd av en man = du hade egentligen inte behövt vara här så du får faktiskt tåla att ta skit, eller att kvinnor inte gör karriär därför att de saknar kompetens (och underförstått förmåga), skulle vara helt passé. Men nej. Dessa forskare, docenter och professorer bedöms och poängsätts i kursutvärdering efter kursvärdering efter hur de klädde sig och ser ut – inte efter kvaliteten på deras undervisning eller forskning. De drabbas systematiskt av att deras studenter men även överordnade tilltalar dem med en “men lilla vännen, då”-attityd, som om deras rigoröst genomförda och kvalitetsgranskade forskning bara var deras egna privata fantasier. De drabbas systematiskt av att studenter och andra forskare tror att de är assistenter och sekreterare, inte huvudföreläsare och kursansvariga. Även andra kvinnor behandlar dem så. Kanske för att de vill framstå i god dager hos de män som kan påverka deras framtid, kanske för att de faktiskt tycker att sakernas tillstånd är i sin ordning.

Och det är ett av bokens bestående värden. Var och en av de händelser som beskrivs kan ses som engångsföreteelser och det är det de oftast betraktas som – en gammalmodig person, eller han var berusad (alltid godtagbar ursäkt för en man, aldrig för en kvinna), eller han skämtade bara, lite får man tåla. Men lagda bredvid varandra ser man ett mönster, en struktur, ett implicit regelverk, en kultur. En kultur som omhuldas och bevaras just i dess negligerande.

Väldigt få skolor har som uppgift att skapa förändring. Väldigt lite forskning bedrivs för att förändring ska kunna uppnås. Forskning finns för att svara på frågan om hur saker fungerar. Förändring baserad på nyvunnen kunskap är en bieffekt, inte huvudmålet. Och skolor, dom är till för att genom återförande av utvald kunskap, utvalda mönster och kulturer, bygga ett stabilt samhälle.

179 år av ensamhet visar med all tydlighet på vilket samhällsmönster som av somliga inflytelserika personer med mycket makt anses vara värt att bevara. Ett monokulturellt samhälle som med maktmetoder annihilerar alla som är oliktänkande. Har vi hört det förut? Känns det bekant?

Läs, fundera, och ställ dig själv frågan om det är det samhälle du vill ha, som du tror på, och vilket ditt ansvar är, som hon, han, den eller det, för vilken riktningen blir.

Advertisements